Vissa tänker kanske på det, vissa kanske mer än andra, men människor är som dem är, allt är kemiskt eller också psykologiskt, vad kan man göra åt saken?
Vissa ger upp, då vissa andra aldrig ger upp, även om det skadar dem så är det bara ett mönster. Alla vill uppnå en balans, en balans för sig själv samt för andra, men det ända vi människor kan göra är att försöka ändra på sig själv så att man uppnår det, även om det är att gå emot alla principer och mönster som är en själv.
Jag vet att jag har förändrats, om det är lite eller mycket spelar ingen roll, det är mer hur viktig del det är till personen som ser skillnaden från då och nu.
Alla har sin "vändpunkter" i livet, inget är bra om inte man själv tycker det, inte heller dåligt. Men tider förändras och det gör människor runt en, det är bara att hänga med i svängarna och inte förbli konservativ och tro att man är som bäst om man håller samma jävla mönster som ett antal år tillbaka.
Jag är så stolt över dem som inser ett problem hos dem själva och försöker ändra sitt mönster, men ibland behövs det en vän för att peka ut problemet, för att förändras är upp till en själv, för det stämplar inte en att vara feg, utan tvärtemot.
Varför orkar du inte träna när du ändå klagar över hur du vill göra det? Varför orkar du inte gå den lilla extra metern för att nå ditt mål? Just här så borde man fundera, vad är det du vill och varför fullföljer du inte det? Vad är det som stopar dig? Dig själv?! Ja men gör en ny "du" och lev det liv du vill leva utan att "du" håller dig tillbaka, det gör jag när jag känner mig Out-of-Date.
Ibland kan det vara att nå sitt mål är att göra saker man inte vill eller orka, men bit igen, tänk framåt, efter den lilla smärtan som tillkommer från det du inte vill så kommer saker du vill, vet vad du kämpar för!
Jag har börjat bli en sån person som får ångest om mitt liv står still, jag vill ha ett mål! Om jag inte har det så rullar jag ner i en depression som ger mig svar som "Du är värdelös!" "Du kan inte uppnå något!", "Du är ensam i detta!". Men alla vet att man aldrig är, men ändå så säger man det till sig själv för att sedan finna bekräftelse.
Torka av tårarna, upp på dina skadade ben och börja marschera, för på vägen så läks du från smärtan, och du kommer ut ur det du var nere för. Vi alla är starka, det är bara att inse det!
Jag vill bara att folk ler mer, men jag ber kanske för mycket....men hoppet finns, vill bara hjälpa, men jag är nog bara för naiv.
