Searching for "The Rabbit Hole"

Dagarna börjar närma sig.....
Jag har snart levt i 20år.....10:e april så händer det och som min student så känner jag inget, ingen glädje av att fylla 20, ingen glädje av att jag tog studenten våren 2008, bara glädjen av att jag står här idag, kanske imorgon också...eller jo klart imorgon också.

Åldern har ingen betydelse, enbart betydelse i syftet med regler och kultur, med att jag säger regler så säger jag att när jag fyllt 20 så är det Systemet som gäller, är det något att vara glad över? Förstår inte varför jag skulle vilja vara glad över något som förstör familjer, leda till att folk blir hjälplösa under fest och högtider, eller även framkallar inre depressioner som man gömt undan som gör en helt patetisk när det kommer fram.

Vad är vi rädda för? Att folk ser ner på oss för att vi blottar våra känslor och tankar? Men snälla vem bryr sig egentligen om det? Inte är det så att vi är rädda för att skämma ut oss på dagens media! Att göra allt för att framstå som en idiot så att folk gillar oss för det, gör vi verkligen det? Jag framstår som en idiot, jag är en sån person som gör allt för att folk ska tycka om en, om inte det är att ta en idiotisk utmaning så är det att jag bryr mig för mycket om andra än vad jag gör om mig själv!

Jag rullar gärna runt i skiten för andra om det är det ända sättet att få dem glada och inte ledsna. Jag säger ofta att jag vill hjälpa världen på ett eller annat sätt, men att jag måste bli framgångsrik först för att göra det och att jag inte förlorat min värdighet som många andra har gjort. Känns redan som att jag förlorar min värdighet varje dag, jag ser även det på många andra som också gör, haha, människor liksom. Men ska försöka hjälpa....vill hjälpa......

20år, jag har inga förväntningar, inte med att i en viss horoskop i en viss tidning så stod det att mitt kärleksliv kommer vara öken hela året och att allt kommer bara rasa ner på alla olika fronter....vilken nyhet alltså! Inte för att jag tror på horoskop, är väl som vilken alldaglig människa som bara är nyfiken så att man kan jämnföra dagen om det var sant eller inte. Varit singel i en månad nu, inte beredd med att rusa in i något än, eller inte alls rusa på något sätt alls, lugna ner lite liksom. Behöver bara någon som bryr sig och är där psykiskt och fysiskt, kunna ligga där med henne om nätterna, hålla om henne, kyssa henne, utan att ha tvånget att ha känslor, utan bara att bry sig om varandra...alla har ju sina behov....säg inte att du är en sån som inte har, för då ljuger du till dig själv också, hahahaha. Jag hoppas att ni förstår mig när jag säger det, inte som någon desperat kall efter en sexpartner, utan bara en ömsint kall för hjälp.

Jag klarar inte av att gå till krogen och hämta hem någon bara för kvällen, känns så fel, inte rättvist mot henne eller mig själv, eller rättvist och rättvist, hon är väl också där bara för att dra hem och ha sex för en kväll, men VA FAN! Jag känner inte henne, plus så känns det fel om man skulle kyssa en person som man vet skiter i vilket bara hon inte behöver bry sig om mig dagen efter, för jag vill bry mig!

Var och jobbade en kväll och träffade denna lättsamma personen över bardisken vid slutet av kvällen, trevlig, liten, vacker tjej som överklassar många människor med att vara intressant. Även om hon var en ekonomare så var hon helt i motsats till vad de brukar vara, hon får till och med teknikare, padagoger, infoiter och hälsoiter att verka dryga. Jag visste inte mycket om henne, men hennes personlighet sken från det lilla hon sa om sig själv. Hon var äldre än mig, men ändå så försökte jag få fram om hon ville ha mitt nummer, och till slut så gjorde jag det. Hon tog emot den med en varning, hon hade pojkvän men kunde gärna träffas som vänner. Hehe, jag vet att hon aldrig kommer att ringa, men jag var nöjd, jag vågade fråga......

Det är en månad snart, vi är vänner, hon är faktiskt en av mina bästa vänner, hon förstår mig när jag inte gör det själv ibland. Skulle inte vilja förlora henne över allt annat, även om det är flera mil isär så ska hon alltid vara en del av mitt liv, men med distansen så fungerar inte med att det är vi två tillsammans längre, utan bara hon och jag som olika personer. Jag vet att jag sårade henne med att jag slutade kämpa tillslut, men ett och ett halvt år har varit underbart, men jag blev girig, jag ville ha mer som gjorde mig svag, jag är ändå människa...önska att jag vore något mer, något starkare, men det är vi inte.

Jag vet att detta inte är den typen av blogg-inlägg som är rolig, men ville bara ge en liten insikt på hur jag är och varderar saker och ting, bara lite innan jag spårar ut totalt som många andra bloggare gör, vi är ändå människor?! (det är ingen ursäkt!)

Hoppas jag håller detta uppdaterad, då har jag lyckats med något iaf^^